UTAN HÅLLPLATS och PANNLAMPA

Livet..det tillhandahåller många "hållplatser
Såna... där man kan stanna till för att invänta och fånga upp
Det som inte hunnits med på vandringen
utan som blivit lämnat kvar...som ett vilsekommet barn
vid tidigare hållplatser
Så livet är lite som en resa i TID och RUM
Fram och tillbaka
Har fått inse det ..
nu när jag stannat till vid den hållplats där jag NU är

Ett exempel
Jag har kört bil i många år..oavsett väder
MEN NU KLARAR jag inte av det

Då en rädsla har kapslats in mig ..
rädslan över ALLT det ansvar jag hade

En anspänningsrädsla..som tiden aldrig gett mig chansen att bearbeta
Då jag redan bar på så många andra stress och orosanspänningar
Som inte heller dom fått komma till tals genom åren
Utan bara staplades upp ..ovanpå varandra

För jag visste... att skulle jag släppa ut allt DÅ
allt som var lagrat
Skulle jag inte orka med det som låg i tiden framför mig
SEN...SEN...SEN..sa jag till mig själv SEN men inte NU
Och så stoppade jag upp och ner det flöde som var på gång
MEN jag hann sätta etiketter på många av dom
innan dom staplades på varandra
Det har underlättat mitt arbete..när jag började utforska mina inre spärrar

Tre rejäla bristningar har jag haft under åren
då jag varit så slut på att gråten inte kunde hejda sig
En gråt som jag aldrig trodde skulle ta slut


Ett av allt detta... har jag fått möta i mitt motstånd
mot att NU köra bil
Har sagt till mig själv VARJE gång... att DU kan ju KÖRA bil
Vad är det för spärrar som håller tillbaka dig
Vad är det för rädsla..för fel

Till sist ..nästan nyss
trädde det "lilla barnet" symboliskt fram
och talade om för mig ATT det inte handlade om tilltron till min körning
eller annat..
Utan DÅ när jag hade så många åtaganden ,så stort ansvar
lång över min kapacitet och det min kropp egentligen klarade av
under så lång tid
Så vägrar min kropp NU att samarbeta
när den identifierat och känner av minsta lilla stresspåslag
Den som legat an i sååå många år..
Då blir BILEN det som får representera
allt det som varit delaktig i uppkomsten av stressen
Och jag klarar INTE av att köra bil
Och då det är så låångt ifrån den jag är..att ge upp
Att inte kunna tvinga mig själv..till att göra det jag behöver
Så var det först väldigt jobbigt med all oförståelse



När jag nu står vid den hållplats
Där jag nu står har allt det SUCCESSIVT kommit över mig
Det som jag aldrig hunnit med att TA OM HAND
En slags POSTTRAUMATISK stress..som frigjorts och frigörs varje dag
HÄR i SKOGEN
ÄN vägrar kroppen att sätta sig i bilen och köra
FAST jag KAN köra bil..



om än i myrfart..så känner jag av en viss inre rörelse
Mer förhoppningsfull..Än när jag vandrade i ovisshetens mörka skog..
UTAN någon hållplats i sikte och UTAN pannlampa