ERÖVRAD LIVSKUNSKAP

När min högra axel och arm började krångla
Dök ett minne upp, som av smärtan i axel gjorde sig påmint
Från det jag var någonstans mellan 9 - 11 år

"Stod framför spegeln i hallen - med blicken stadigt fokuserad
IN i spegeln och jag minns att jag trotsigt tänkte
att DU minsann INTE skulle få mina tårar
Allt medans du slog mig hårt med din knutna näve
Och med en kall blick som INTENSIVT stirrande på mig
i takt med att slagen träffade min högra axel
Och din hårda obönhörliga röst som sa "ERKÄNN..ERKÄNN- ERKÄNN ATT DU SVOR
Med istadig blick in i spegeln UTAN att röra en min -svarade jag kort
Näää
Slagen blev allt intensivare ALLT hårdare och rösten allt mer ilsken
Och just som jag tänka ge upp och säga det DU ville
När jag till slut inte klarade av smärtan längre och tårarna var på väg
Precis just DÅ -INNAN jag hann säga JAAA
Slutade DU slå -Vände på klacken och gick därifrån
Då tiden hindrade dig från att fortsätta


Smärtan INOM mig var värre än smärtan i armen
Sorgens smärtan över att INTE förstå
HUR en människa TILLIKA min FAR- En vuxen människa
Kunde slå mig/ett/sitt barn
För att bryta ner mig och få mig att erkänna något
Som så många gånger förr -Det som jag vare sig sagt eller gjort
Minns att jag ibland tänkte
"Vad händer NÄR jag GÖR något fel ..kommer han att döda mig då
När jag nu blir bestraffad för det jag INTE gjort"
(När jag så gjorde FELET var det riset jag fick smaka
För att jag INTE kunde hålla fingrarna och längtans drivkraft borta
Från den fulla karamellpåsen som hägrande låg längst upp i skåpet
jag tog TVÅ stycken som låg i ett prasselpapper och blev av prasslet avslöjad
samt av min blick som inte kunde gömma undan sanningen

Att få rengöra/städa bort gamla smärtsamma minnen ÄR BEFRIANDE
Som att göra sig av med en INRE ÖVERVIKT
Kontentan av det hela är
Att jag av mina upplevelser-
Lärt mig HUR det känns att växa upp ,känna sig oälskad och vara rädd för sin förälder
Det skulle jag ALDRIG vilja att mina barn fick känna /uppleva
Tror och så med facit i hand
Att den glädje jag känner idag. Trots mina skavanker på/i kroppen
Är att jag gjort mig FRI från min fars dömande och slag
Som så länge har påverkat min syn på själv - AV att aldrig duga
För OM inte han kunde älska mig HAN som var min FAR
VEM skulle då kunna göra det...

Men nu har jag återerövrat mig själv och är nöjd med mitt liv
FAST det tagit sin tid ATT känna och veta
ATT jag faktiskt duger ganska bra som den jag är
Och att KÄRLEK är så mycket mer och så mycket större i ett vidare perspektiv
Än bara från EN människa till en annan
Det har naturen, djuren och så många andra människor visat mig på
Det är bara så sorgligt att när man ÄR BARN
Är kärleken från ens föräldrar så livsviktig
För vårt växande i tilltron till våra förmågor
Till oss själva
Livet är FYLLT med lärdomar att lära sig /ta del av
En del är mer jobbiga och svåra än andra
MEN som när man väl tagit sig igenom dom Ger kunskaper som INGA böcker kan ge
Livskunskap kallar jag det
SEN så hade jag tur på det viset att min pappa OFTA var borta
Vilket då gav mina tankar fritt spelrum och psyket sin själslig vila