DE OFÖRKLARIGA RÄDSLORNA

Kom att tänka på en sak
När åskan var här på besök... för en stund sedan
På våra olika rädslor
Som vi ofta kan bli retade..eller bagatelliserade för av omgivningen
Inte respekterade för
Av dom som inte har några rädslor inombords..för samma sak
som dom rädda har
Eller så vill dom inte erkänna att dom bär på sånt "fjask"
som dom säger här i Norrland

Skall ta ett exempel
När mina barn var små och även andras barn
Så fylldes jag av en rädsla..näst intill ångestladdad
Och det var När ett barn satt på någon axlar..som sprang omkring med de vilt tjutande barnet
som de i bästa fall höll fast i händerna eller fötterna
Men det var ändå läskigt för mig
DET fanns ju inte så mycket att hålla sig i... på den skumpande vuxnes axlar

När jag var 3 år fick jag åka på min mosters axlar..
hon var 17 år då och ca 1,75 cm lång
Fast min mamma hade förbjudet henne att utföra såna lekar med oss barn

Jag minns inget MEDVETET om denna "ridtur"
Som utan min vetskap ...placerat denna ångesträdsla inom mig
Och som under åren aktiveras VARJE GÅNG jag sett ett barn på någon axlar
oavsett vems barn det än är
"Det är väl inte så farligt...det här är ju roligt..nu överdriver du faran"

Så är det nog tänkte jag...att jag är FÖR rädd om barnen..lite överbeskyddande kanske.
Men det hjälpte föga att pressa in dom orden...rädslan dök upp ändå
Och INTE kunde jag förklara den heller
Då jag ju inte var medveten OM varifrån den kom

Tills för 10-15 år sedan
Då jag fick berättat för mig OM denna händelse
Som gav mig ORD för/till rädslan..som jag numer VET varifrån den kommer
Och kan därför gå i svaromål OM varför jag bär på den
varför jag reagerar så kraftigt och kan BERÄTTA OM FARAN
ORDEN till det inträffade har gjort mig FRI

För jag fick "åka" på min mosters axlar och FÖLL AV
Men jag fick lova med lite skrämsel inblandad
ATT INGET säga till min mor
Och då barn är lojala..och inte alltid vågar berätta..så TEG jag
Men det som hände levde kvar inom mig och blev till en rädsla istället
varje gång
Som jag såg något barn sitta på någons axlar

Min moster berättade och så ...om sin rädsla och sina skuldkänslor
Som dök upp för henne... varje gång jag fick problem med huvudvärk och nacken
DET hade hon levt med genom åren ..den skulden
Det hade jag ingen aning om
Så sorgligt...och så onödigt..så mycken slöseri med våra livsresurser
Tänk om vi fått pratat om det som hänt..Fått bearbetat det
Men hon vågade inte...ej heller jag ...av våra olika anledningar

Detta har fått mig att tänka på dom här oförklarliga rädslorna..vi bär på
Som ÄR som att gå omkring i livet... med en stor hatt... som skymmer sikten
Det vi inte kan förklara... sätta ord på
som det finns orsaker..förklaringar till
SOM vi inte alltid är medvetna om
För att vi förträngt dom...stoppat in dom... längst in i våra INRE skrymslen

Så därför säger jag NU
Respektera DINA RÄDSLOR..RESPEKTERA ANDRAS

Att förlöjliga..tycka det är "fjaskerier"..dumheter ..gör rädslan bara än större
Och får oss att må dåligt över oss själva..för att VI ÄR RÄDDA
Vet själv hur jobbig det varit..hur det känts

Har jag blivit av med den???
Näää ... men det är en stor skillnad
För ångesten...som dök upp...då rädslan var oförklarlig
DEN finns inte längre kvar ...för nu

kan jag GE rädslan ett synligt ANSIKTE..då jag blivit av med hatten som skymt
Ett ansikte som är synligt för alla..För det ÄR SYNLIG för mig
FÖR NU kan jag beskriva...sätta ORD på det ordlösa
SEN säger jag INTE att barn skall sluta åka på axlarna
Näädå..för jag vet åxå HUR ROLIGT det är
Utan bara placera medvetenhetens försiktighet i skuttandet

Det är viktigt med ord..ord ger liv... ett verkligt liv