Fastnade för den här starkt berörande artikeln
Som Sanna Lundell skrivit i Aftonbladet
Den belyser TYDLIGT och KLART VILKEN inställning vi fortfarande har
till psykiskt mående
Trots alla sötaktiga ord OM ett förändrat synsätt och omhändertagande
när vi blir sjuka och mår dåligt psykiskt
Så är det som så mycket annat bara TOMMA ord för gallerian
För att vi skall invaggas i falska förhoppningar
till att tro HUR bra psykvårdens/samhällets hjälpinsatser funkar
Och få må ännu sämre när vi uppsöker vården och få inse verkligheten
Att ingen hjälp finns att få
Jamenar VEM ifrågasätter och nekar ett barn/ungdom hjälp och vård
Om det inte har sina föräldrar med sig
När det blir FYSISKT sjuk och uppsöker någon vårdinrättning
Näää vi har långt kvar innan det blir en jämlikhet i vårt synsätt
på yttre och inre mående ..läs artikel så inser ni vansinnet i
hela systemet
Det är för jäkligt
En mycket tänkvärd och bra skriven artikel
samtidigt som den är skrämmande
En artikel som särskilt ALLA samhällsinstanser/beslutsfattare/politiker
borde fördjupa sig i och ta till sig
OCH göra dom förändringar som måste till
För att hjälpa särskilt våra barn och ungdomar igenom sina olika kriser
På samma självklara sätt... som när de får hjälp
NÄR dom uppsöker vården för annan kroppsskada
HUR skall vi kunna förändra ett samhälles mänskliga klimat
Om vi inte i grunden förstår att det är med våra barn/ungdomar
som vi måste börja genom att GE dom TID i NÄRVARONS RUM
för att bli lyssnade på
En dikt jag skrev när insikterna HUR barn drabbas
När vi vuxna inte orkar vara vuxna
"Är det någon som tänker på barnen
Hur dom har det sina liv
När vi vuxna går i väggen
Och inte orkar mer
Då är det barnen som får bära bördan
Dom som skall förstå
Klara skolan
Prestera ändå
Vem sjukskriver ett barn som mår dåligt
När de inte orkar mer
Vem har barnen att prata med
Jag tror det finns ett problem
Som vi sopar under mattan
Precis som så många fler
När det gäller våra barn
De utbrända
Blir bara fler och fler........................................
(livsvandrerskanisb)
Sanna Lundell"Var finns de vuxna när barnen behöver prata?
Att det ska behöva vara så förbannat svårt
att vara barn i det här landet.
I alla fall att vara ett barn som har det jobbigt
och behöver någon att prata med.
En unge som behöver stöd och pepp från en annan vuxen än föräldrarna.
Eftersom det kanske är just föräldrarna som är problemet.
De kanske dricker för mycket.
Har hamnat i något slags livskris som gör
att de inte kan fokusera på sitt föräldraskap för tillfället.
Negligerar, brister i sin förmåga temporärt.
Då är man som barn plötsligt ensammast i världen.
En väninna är gudmor till just en sådan unge.
En tonårstjej vars mamma har dragit utomlands
med en ny man och lämnat vårdnaden till flickans pappa
som har ny familj i en svensk småstad
och får anses vara tämligen oförmögen av att ta hand om
en strulig tonåring som helst vill bo kvar i Stockholm.
Den här lilla vilsna tjejen känner sig övergiven
ensammast i världen
och kan inte uppbåda energi till att varken orka gå i skolan
sköta sitt liv eller ens äta ordentligt.
Min väninna ringde till bup och berättade om läget
att den här flickan behöver komma och prata med någon
få lite stöd.
Buptanten svarade att då får hennes föräldrar ringa
och boka en tid.
Min väninna berättade hur läget såg ut
att flickan behövde komma ensam
för att det just är föräldrarna som är problemet.
Det gick inte för sig alls.
Barnet måste komma med sina föräldrar.
Hur skulle det annars se ut?, sa bup-tanten.
På samma sätt resonerade skolan.
Att be om hjälp hos skolkuratorn innebar samma krav på föräldrakontakt
och om inte det gick för sig
så skulle socialtjänsten i kommunen kontaktas och familjen utredas.
En stor, kraftkrävande apparat att sätta igång
för en ensam och ledsen tonåring som bara behövde någon att prata med.
En onödigt stor insats när föräldrarna
inte är onda misshandlande monster uppenbart olämpliga att sköta barn
utan bara lite vilse i pannkakan för tillfället.
Vi får höra det hela tiden. Att barn behöver få prata med någon vuxen.
Men var är de där vuxna?
Var finns de där stödjande instanserna att hålla i handen
när man är trött på sina föräldrar
som just för tillfället har fullt upp med sin egen skit?
Hur många barn tror ni inte det är som går och tiger av rädsla
för att just dra in socialtjänsten
och sen känna skuld för att man gjorde en höna av en fjäder?
Eller ännu värre.
Tänk de barn som har en faktisk förövare till förälder
barn som blir utsatta för incest
där hot om våld gör att man håller tyst år efter år.
Och när man kanske äntligen vågar ta steget
att prata med någon och behöver styrka och kraft
för att orka med en utredning
som just i de här fallen verkligen behövs
så slussas man direkt vidare till en annan instans
till nya människor när man redan har stora problem med att känna tillit.
Sorgligt att vi inte 2015
lyckas ge svenska barn bättre möjligheter att växa upp i trygghet.
slut citat
