Några lössläppta fragment Som i reflektionens ögonblick , fångade in mig . Varning det blev ett långt inlägg

"Upptäckte att jag smet undan, smärtan, sorgen, besvikelsen , förhoppningarna, genom att FÖRSTÅ, inga förväntningar ha, ursäkta, bortförklara, bristen på respekt från andra, min SKYDDSMUR, blev till ett fängelse, av instängda känslor. (livsvandreskanisb)" xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx Det var så här jag gjorde. Större delen av mitt liv. Försökte förstå. Men det blev på bekostnad av mig själv och mitt liv. Försöker förstå och så nu. För det ingår i min personlighet. Men tar numer och så hand om mina egna känslor. För - till mig själv. Det har gjort mig mindre skygg. xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx Det jag nu tar upp. Tog lååång tid att prata om. För hur kan man förklara och få andra att förstå Att komplimanger, som dom om ens yttre var JOBBIGA att lyssna på. För vem /vilka har rätten att bedöma/sortera ut människor från varandra. På grund av vårt yttre. Hur känns det för dom människor som aldrig får en komplimang.. Detta jäkla jämförande och utsorterande.har jag ALDRIG gillat det. Så livet är bra märkligt ändå.Som nu när jag gör några koller i backspegeln Alltså jag är ju född 1947. Vilket betyder att jag har några sidor av min livsberättelse att gå tillbaka till kolla igenom. Sidor som jag än inte hunnit redigera. Har ofta under min livsvandring känt mig fel. För jag stämnde inte med de uppsatta mallarna. Om /över hur en kvinna/tjej skulle vara betee sig. Se ut Mina intressen passade inte in i kvinnobilden. .Mitt sätt att vara/leva,jobba med. Då mitt utseende inte var som mallen sa. Dessuitom var jag inte så stor på bredd och längd.Vilket och så bidrog till tyckandet. För då skall man ju inte hålla på med det gjorde. Att jobba mer fysiskt Började på lantbruksskolan när jag var 17-18 år.Då jag var intresserad av djur och jordbruk. Enda tjejen i min klass.Det var bästa tiden i mitt unga liv. Då kamtatskapet gav mig självförtroende. MEN det var en äldre "lärare" som tyckte att jag skulle gå lanthushållsskolan Det gjorde ju tjejer/kvinnor på den tiden. Tänk ändå . Det känns lite märkligt i min mun att skriva "PÅ DEN TIDEN. För det var ju inte för så länge sedan. Så för att undvika att utmärka mig, bli sedd ,kommenterad Teg jag om mina tankar om vad jag såg och hörde .Tänkte på. Du tänker för mycket. Mitt utseende kommenterades. Vilket bara gjorde mig besvärad. Då det yttre och mitt kön inte var något jag brydde mig om. inte var det som avgjorde mina val Det var andra som hade bekymmer med det.. tror jag har skrivit om det tidigare . Att när jag var ca 11år och stod framför spåegeln. Tänkte jag Att det som är jag FINNS ju inuti mig..mitt utseende är ju skalet.. och inte hela mig. Tänkte på andra tjejer, när komplimanger gavs mig..att vem skall avgöra vad som är vackert. Alla vill ju bli sedda..det var jobbigt Och HUR försvarar man sig mot komplimanger om sitt utseende. Lösningen på det var att hålla mig undan. Göra mig osynlig. Som varandes tvillingar blev vi och så ofta uppmärksammade och utsatta för en massa kommentarer. Hur söta vi var Men och så vilka olikheter vi hade. Det var som om vi var föremål till beskådande. Vi blev ofta jämförda. . Minns och så synen på kvinnor/tjejer då. Minns killar som tyckte dom kunde ta för sig av min kropp. Att kyssna mig när dom ville. När jag protesterade blev jag kallad torris. Hade ett starkt rättspatos. Över vad som var rätt och fel. Att bli påtvingad att betee mig som det förväntades av en tjej då. Protesterade jag emot. Då jag kände att det var fel. Vi är ju lika mycket människor vi tjejer/kvinnor som killar/män. Trots min blyghet/skygghet gavs jag styrkan av min inre kraft, Den som var starkare än rädsla och blygheten. Att våga stå upp för det jag kände var fel. . När släppte allt detta.När bestämnde jag mig för. Att det var inte jag som skulle behöva bli skygg/försvara/urskulda mig. Det var inte jag som hade problem med mitt yttre.Min ålder. Det som inte bekymmrade mig. Vi ser ju ut som vi är skapade. Inget vi kan förändra. Bestämma över. Så varför i fridens namn tar vi oss rätten att kommentera. Dömma/bedömma andras/varandras utseende. När jag berättat att jag hade problem med mitt utseende.Kunde människor inte förstå det. Att jag borde vara/bli smickrad /glad över komplimangerna. Försökte förklara att det ju egentligen inte var ett problem för mig. Det var andra som hade. Det var de förutfattade föreställningar om mig ,från människor som inte aslltid kände mig. Minns när jag födde mitt äldsta barn. Det här var ett problem till människor hade. OM min ålder Kvinnorna som låg bredvid mig i salen. Trodde jag var yngre än jag var. Och därför behandlade dom mig som den oerfarna. Förstod det på deras sätt att prata på och behandla mig. Är van vid det. Så jag sa att jag inte började måla mina ögonfransar förränjag var 23 år. Då tittade dom på varandra och gick ut. När dom kom tillbaka Frågade dom hur gammal jag var. " 27 sa jag. Dom trodde att jag var 17 år. Detta är något som och så hindrat min framfart och gjorde mig skygg. Som om jag "lurades" på nåt sätt för att jag såg yngre ut än jag var. Och så ett problem som andra gjorde I sitt sätt att bedöma/ se på människor. Varför i fridens namn ödsla så mycket energi på ovesänligheter Som att döma - bedöma andra människor. Vilket slöseri med sin egna livsresurser. När jag var yngre tänkte jag. Vad skönt att bli äldre. Då har människor fått en liten annan syn på livet. Trodde jag. Men se det lever än kvar. Våra bedömningar om andras utseende, kön och ålder. Du ser så fräsch ut för din ålder. Man kan inte tro att du är så gammal.. Suck...detta jämförande av varandra. Kan vi inte få leva i fred och frid. Utan denna utseende och åldersfixering.Vad mycket bättre vi alla då skulle må. Så mycket friare i tankesätt och handling. Och i våra livsval vi skulle bli. Mina rynkor breder ut sig. Rynkor som inte bekymrar mig..mer än jag kan konstarera att dom finns och lever i högsta välmåga. Precis som mitt antikblonda hår vittnar om... Ett litet fragment av tankar. Så dyker en ny tanke upp. Det är kanske det jag gör. Som med allt annat . Sorterar och städar undan. För att inte lämna kvar till barnen När jag inte finns längre. En massa onödigt jobb att måsta plocka undan efter mig. Lite är det väl och så så..Fast åt andra hållet. Att jag städar undan i mina inre rum För att lämna kvar lite av mig och det liv jag levt. För att ge dom en bild..en förståelse och så över vad som påverkat dom. Av mitt sätt att vara och leva . Mycket av smärtan har jag utelämnat. För det inbegriper andra människor , som jag inte vill föra vidare. Kanske att jag lämnar ett hemligt dokument För barnen att läsa..När dom uppnått den ålder jag är i. För det jag missat med min mamma. Alla frågor jag av den där häsynen. Ni vet den jag skrivit om. Är feghet. Att inte våga ställa dom jobbiga frågorna för att få svar. Det ångrar jag idag. Därför skriver jag nu. Var rädda OM er liv. Stå upp för er själva. Så klämmer jag i med det som varit jobbigast för mig att känna. Dom gånger jag svikit mig själv. +++++++ "SVIK INTE DIG SJÄLV För DIG skall du leva med I det liv du fått Om du blir sviken av andra Kan du gå därifrån Men från DIG SJÄLV .. kan du ALDRIG gå Så svik INTE DIG SJÄLV"