Att vända oron över att bara ha EN njure - till en drivkraft /styrka .

Tänk att något ,som jag pratat om. Något som legat i min ut och inandningluft i så mååånga år . Men som jag ändå INTE insett sin fulla styrka av. Över den stora inverkan/påverkan den haft och har på mitt liv. - mitt liv med EN njure. Den som jag fick visshet om När jag skulle donera en av mina njurar till min syster. Då jag var 27 år. #¤ DeN negativa oron över att endast ha en njure. Vändes till en kamp för att skydda den. För ända sen den dagen DÅ jag fick reda på det. Blev den mitt rättesnöre Om HUR jag skulle på bästa sätt ta hand om den. HUR jag skulle leva utan ständig smärtlindring Hade det inte varit för den. Hade jag aldrig fått modet,viljan, kraften och kämparglöden. Att ändra på mitt tankemönster mitt sätt att leva. Det som jag var bärare på innan olyckan. och ge mig iväg ut i det okända # NU inser jag vilken nytta den gjort med sin närvaro. Det gjorde jag inte då. Tillmäte den sin stora positiva betdelse. Då började jag istället tänka på HUR jag skulle kunna göra på annat sätt. För att mildra smärtan och läka min kropp Utan bekostnad på min njure. Det första beslutet jag tog var -INGEN mer smärtlindring. Mer än i absoluta nödläger.Ingen mer sjukvård. För där blir jag bara given piller som lösning. Och mår bara sämre. Detta var mitt fokus. Då tvingades jag tänka till.Bortanför det invanda . MEN resan hit tog några år. Som jag skrivit om på min diktsida. "Att det går inte alltid att laga det som är trasigt. Men väl bygga upp det som är helt. Så det orkar med att bära på de trasiga". # Denna medvetenhet tog tid på sig att göra sig synlig för mig. Det första jag insåg var, vetskapens om kroppens edorfiner..... (Endorfiner är kroppens egna smärtstillande och lyckohöjande hormoner som frigörs vid bland annat motion, skratt) Det andra var att flytta. Dit där jag kunde läka och träna upp min kropp i lugn och ro. Dit där ingen kände mig och jag ingen. Inga förväntningar på mig. På den Inger som var innan olyckan. Så jag i långsam takt kunde hitta sätt. Utan inblandning av andra människor PÅ hur jag skulle gå till väga. # Men då var jag inte heller medvetenheten om njurens påverkan i sin helhet på mitt liv. För den låg inbäddad i självklarheten. Därför mer osynlig i sin synlighet. Om ni förstår vad jag menar Mönster/det invanda är ibland svårt att forcera. Som till en början...när jag skulle stängla för min häst. Så var jag van att jobba på tills allt var färdigt. Ingen rast eller vila. URDUMT .Och det fick kroppen lida för. Tvingades inse att det går lika bra..att dela upp jobbet och ta en paus emmellanåt. Fick lära mig att det är bättre med balans/jämnvikt. Så för att istället bära EN 10 liters vattenhink. Bära två 5 liters, Det gillade min nackskada mer. Och så att använda mig av en pall när jag behövde slå ner de grövre pålarna i marken. Att istället för en stor skyffel. Ta en mindre när jag skulle mocka.O.S.V. Sakta men säkert blev min nacke allt bättre. Klagade mindre. Även om jag med brist på oerfarenheten gjorde mina missar. Om och om igen. Men till slut så. Sen dök benbrottet upp. Då var jag mer öppen för hur jag skulle kunna klara av Att sköta mina hästar på kryckor. Det var ju vinter så sparken var till stor nytta. Att få höbalarna in till stallet, som låg under den djupa snön. Där hade jag vett om att be om hjälp för att få upp dom. För att ramla i snön med de svårigheter det skulle medföra. ATt jag kanske inte skulle ta mig upp om jag drattade omkull .Övertygade mitt förnugt mig om . Allt som är och görs naturligt utan stress ,trivs kroppen med. Benet med två frakturer läkte fint. Och jag mådde bra över resultatet. # Ännu inget tillkännagivande av njuren del av hästköp och flytt . Den stod för motståndet av medicinerna. Vården fick mig inte att må bättre. Och hur mysigt och trevligt det än skulle vara. Kunde jag INTE blanda in andra människor i mitt liv då . Dom skulle vara rädda om mig och ta hand om det som var svårhanterat. Då hade jag inte kommit till slutsatsen och den insikten Att man klarar av mycket MER än man tror. Bara om man kan se på sig själv med lite nya/andra ögon. Och inte haka upp sig på VAD MAN INTE KAN/klarar av. Utan se på det man kan klara av.För det gäller att att inte bryta ner kroppen med negativa tankar. Sen är kroppen en hejjare på att läka .Man behöver bara ge den lite tid och omsorg. Nästa år blir jag 80. VET vilken ålder jag är på väg mot. Men jag känner mig inte gammal...ser ju att jag är det NÄR jag kollar mig i spegeln. Så det är inte där ålderstänket sitter. Utan HUR jag väljer att tänka om och på mitt åldrande. Det är nog den där livsglädjen, som inte får mig att känna mig gammal FAST jag är det En sak till.Det vara inte bara min kropp som läkte under åren. Utan även mina känslor Dom inre smärtorna som jag burit på under lång tid. Fick och så komma till tals och vidröras. Kan inte sparka fotboll INTE springa. MEN jag kan GÅ.. Gå vidare i livet. Och ni vet det där jag skrivit och talat om- Att vi har ett LIV som skall levas Inte en ålder. En kort sammanfattning av mitt liv med EN njure. -en resa som tog några år, Så nu känner jag en stor tacksamhet till min njure. När jag blickar tillbaka på mitt liv. När jag nu förstår vidden av vad den åstadkommit med sin existens Då dens närvaro väglett mig och alltid fått mig att tänka till. Att hitta ut ur den labyrint av smärta,osäkerhet, rädslor, dåligt självförtroende och ibland den hopplöshet som drabbade mig. Den har varit /är som jag insett nu -min ledstjärna genom livet kan man säga. Den har gett mig styrkan att våga testa. Att gå vidare och tro på mig själv. OM INTE min njure fått ta plats i mitt liv, mina beslut . Så hade jag nog inte mått och klarat mig så bra, som jag gjort. Inte vågat göra allt det jag gjorde.Den var drivkraften. Som flytten ut till det okända Där jag ingen kände. Så från att ha varit njurens vårdare, som jag såg det. Visade sig att det var mig som njurens vårdade. Så ni förstår vilken stor positiv betydelse den haft och har i mitt liv. Livet ni vet ÄR en dyrbar gåva. Att förvalta på bästa sätt man kan /förmår. Ingen människas liv är likt någon annans. Men om vi "talar" med varandra. Så blir stegen lättare att gå För dig själv och för någon annan. Musik , skratt och att erkänna/stå /stå upp för den man ÄR. Kram till er alla ps. Det var vid denna tid. I begynnelsens tid. Då det första jag gjorde var att skaffa mig en häst. Och som jag på stapplande osäkerhetssteg och så började blogga. För att mina barn inte skulle behöva oroa sig i onödan. Då kunde dom följa mina vandringssteg i spåren. Vad som hände under dagarna. Den tanken på att blogga . skulle aldrig ha slagit mig in. Om det inte vore i tankar på barnen. ds