FÖRNIMMELSENs VARNINGSSYSTEM

Under mina 12 år i skogen i Grannäs, aktiverades mitt inre alarmsystem. Först tog det ju sin tid att bekanta mig med alla olika ljud..så och tystnadens. Sen tog det sin tid att bli observant på allt runt ikring mig där jag gick. På det som fanns i går- men inte idag.Eller tvärtom. Mitt seende blev mer "rörligt" kanske man kan säga. Observant och flyttbart. På något som rörde sig...eller var färgförändrat.Eller några kvistar i det annars så stilla trädet, busken eller gräset. Dofterna..som djuren lärde mig att jag skulle vända näsan till- i olika riktningar FÖR att uppfånga från vilket håll vilddoften kom . Inomhusljuden -uppfattade jag efter ett tag.Så när dom förändrades, tystnade eller hördes mer. Gick mitt system igång. Fast jag sover hårt . när jag somnat. Väckte alltid mitt upptränade alarmsystem mig. Det kunde vara vattnet som frusit. Värmepumpen som krånglade.Nåt ljud som inte brukar vara där Eller ett ljud som tillkommit Sen så hade jag ju mina hundar .Särskilt Biggles, som skvallrade så fort någon oinbjuden skogsvandrare kom in på gården. UTOM när björnen hälsade på DÅ var han helt tyst och kom upp till mig i sovrummet för att dela säng med mig. Då var han ängslig/rädd. Likaså på skogsturerna..Då vägrade han att gå in i skogen..då doften var färsk av björnen. Det visste jag ju inte första gångerna. Men då jag kände min hund lärde jag mig av spår och doft Vad som gjorde honom rädd. Även Sigge tvekade att gå in i skogen då. Men annars ljöd hans kraftfulla stämma för att påkalla min uppmärksamhet - om att vi hade en inkräktare på gården eller vid skogsinfarten. Så sammanfattningsvis så utvecklade jag den tystlåtna och finstämda FÖRNIMELSEN. Ni vet den där som fast man inget ser eller hör TALAR om att det finns någon/något där. Något som försynt men ihärdigt vill påkalla min uppmärksamhet. En känsla som jag fick lära mig att ha tilltro till. Ett mycket viktigt "verktyg" när du rör dig i "vildmarksskogen" Men och så när du behövde bli varnad för annat och andra För att få mig att inta försiktighetens förflyttningssteg. Sen så var mitt ensamboende med djuren en stor anledning till att jag fick träning i det här med att aktivera mina sinnen på ett mer medvetet plan och i en större utsträckning. Hade ju ingen annan att förlita mig på Då allt ansvar vilade på mig för djuren och huset välbestånd. Dessa sinnens uppvaknde -till ett mer aktivt tillstånd...kommer sig ju av att jag BEHÖVDE dom i min "tjänst" om jag så säger. En överlevnadsinstinkt, som jag är väldigt glad att fått till mig..De har jag nytta av ÄN idag i många olika situationer och händelser. Det gäller bara att lita på sina sinnen/känslor och inte vifta bort dom. Som förnimelsen - då den inte är lika högljudd. Så att vandra i skogen håller min kondition, liksom mina olika sinnen i trim. Vill inte tappa bort dom på vägen.