NÄR STRÄCKAN KRYMPER OCH BLIR KORTARE

Det är lite märkligt det där MED att den väg som jag tog NER till Sikeå hamn FÖRSTA gångerna. Kändes lååång. Men när jag som i morse cyklade dit ner..kände/upplevde jag den som kort. Som om den krympt. Fattar ju att det beror på att mina ögon och ben vant sig vid sträckan. Min kondition berodde det då INTE på första gångerna.Då när jag tyckte den var lång och mödosam med alla backar För då hade jag mycket god kondition. Så då borde jag tycka att den är ännu längre NU. Då min kondition försämrats rejält efter ben/knäskadan. Så lite märklig är ändå känslan. Då avståndet är densamma.

Kanske lite ochh så som att bli äldre...då sträckan känndes lång i början av min vandring. Nästan oändlig. Men efter tid som gått/går , så har som den sträckan och så krymp och blivit /blir allt kortare.. Avslutar med att säga. Att jag är väldigt glad över att få uppleva, få erfarenheter och kunskaper OM hur det är att bli/vara äldre. Det är jag tacksam över och något jag inte skulle vilja vara utan. Alla dom insikterna och erfarenheterna som det innebär att bli/vara äldre.. Och att hinna med att förmedla det till mina barn och barnbarn. Att och så att åldras är en fantastisk gåva att få uppleva. Och ta till vara på För det finns mycket att se och lära sig under HELA vår livcykel.

Om man bara håller lite UTKIK.